villblienmamma

Alla påminner mig hela tiden om att det faktiskt är OK att vänta några år till. Öh, ja? Jag vet. Men min längtan är nu, och den blir ju starkare hela tiden. Man vet inte hur länge jag kommer stå ut med det här trycket av alla tankar som dånar i huvudet och får hjärtat att värka.
Men måste säga att jag förstår er. Ni som säger att det är smartare att vänta, smartare att ordna upp hela livet först. Ni har helt och fullkomligt rätt. Men jag kan inte rå för att jag har den här längtan. Det är inte mitt val att gå runt med den, den bara finns där. Det finns perioder då jag försökt förtränga, försökt välja att ge upp den här drömmen i några år, för mitt bästa, för barnets skull. Så att jag sedan kan ge det lilla livet allting jag någonsin skulle vilja ge mitt barn.
Men längtan finns där. Den går inte att förtränga. Jag har inte valt att ha den där, men accepterar att den är där.

Det känns lite som såhär;
Mitt liv flyter på ett tunt isflak som gubbar runt på en öde ocean. Under mig simmar hungriga hajar, som bara väntar på att isflaket ska brista. Då och då brister det och jag hamnar i vattnet där jag få kämpa med att överleva de kaotiska tankarna, hajarna. Men så dyker en ny tunn isbit upp, och jag kan kasta mig upp till min räddning. Så mår jag bra en period igen. Utan oro för de där hajarna. Längtan håller mitt hopp uppe, så att isflaket håller sig helt, och flytande. Hajarna hotar hela tiden där under. Men just då för stunden,  behövs ingen oro för dem. De kan inte nå mig på mitt isflak.

<3