villblienmamma

Jag funderar mycket på framtiden. Vad som kommer hända. Vad man kommer att få uppleva. Helt enkelt hur framtiden kommer att se ut. Men jag tror nog att alla ställer sig den frågan.
Jag längtar tills framtiden, vad den än kan hålla för mig. Jag ser framför mig ett eget hem, en kille som väntar på att man ska höra av sig, ja, någon som älskar mig på det förälskade planet. Jag ser mig med magen i vädret, väntandes på att förlossningen ska sätta igång. Att få gå igenom den smärtan, för att sedan hålla det älskade priset i mina armar. Det lilla livet som jag kommer älska mer än allt annat på jorden.
Min familj, helt enkelt.
Kanske kommer vi ha något husdjur. Eller kanske inte. Någon kanske är allergisk?
Kanske kommer vi bo i lyx, eller fattigt? Man kanske fått det jobbigt. Arbetslösheten kanske ökar drastiskt i framtiden, och man blir utan jobb. Man kanske får leva ett liv som man inte alls tänkt sig.

Men det är då.
Nutiden är nu. Och det är nutiden jag lever i nu. Jag kan fortsätta drömma om hur framtiden kan bli. Men jag tror aldrig att jag kommer kunna gissa rätt inpå detaljen. Jag får helt enkelt vänta och se...

<3

När man sjunger för bebisen när den ligger i magen, då kan barnet känna igen en viss sång, om man sjnger den ofta. Jag vet många som gjort så. Och det är väldigt magiskt. För när mamman öppnar munnen och sjunger densamma låten för barnet när abrnet är fött, så lugnar barnet sig oftast. Det är något man känner igen liksom. Min mamma gjorde så, och det fungerade tydligen jätte bra på mig. Jag blir fortfarande tyst och lugn när hon sjunger den låten.
Jag har funderat på vilka låtar som skulle kunna passa till något sådant. Kommit fram till två stycken som jag gillar. Dom är väldigt lugna och fina.

Carola - Himlen i min famn.
Nightwish - Sleeping sun.

Älskar dem båda två. Så det kanske blir att varva! ;) <3

 

Överallt jag går så ser jag människor med barnvagn, eller kvinnor med sin stora mage i vädret. Jag tackar för att det blivit så kallt och ruskigt, för då måste de gömma sig bakom lager av kläder. Visst ser man om de är med barn ändå, men inte alls på samma nivå.
Men det är ju något vackert. Det är något alldeles underbart att skapa liv. Varje barn som föds är väl till en början tacksamt? Sedan är det upp till föräldern eller föräldrarna hur barnets uppväxt och liv kommer bli. Jag tror att jag skulle klara det. Faktiskt. Och förlåt om det låter som om jag är en självgod idiot, men så är inte fallet. Jag tror att jag skulle kunna bli en bra mamma, om jag fick chansen.
Det är väl inte egoistiskt att skaffa barn? Man tär på sin egen kropp för barnets skull, man gör ju ändå barnet i sig själv, och av sig själv. Det borde vara det minst egoistiska på denna världen...
Det är vacker att bära barn inom sig.

Läser en blogg. Om en 14 år gammal tjej som blev med barn, och nu skulle jag tro att hon ligger på förlossningen. Jag hoppas att allting går bra, men hon verkade ha väldigt ont. Ja, det får man ju räkna med, men jag tror aldrig att en förstföderska kan vara beredd på hur ont det egentligen gör! Men, men. Hon klarar sig nog igenom det!
Önskar henne lycka till, om hon mot all förmodan skulle läsa detta! :)


Vidare till min nuvarande tankegång. Bebisar, graviditetsmage, barnvagnar. Ja. Något jag så ofta tänker på. Något jag så ofta längtar efter. Men än sålänge har jag hållit mig ifrån det. För bådwe min och barnets skull är det väl trots allt säkrast att vänta. Att vänta tills livet är lite bättre. Tills skola, utbildning och sådant är klart. Kanske skulle jag ändå utbilda mig innan jag reser... Vi får se!
Tillsvidare, får barnaskapandet ligga på is... <3

Dreaming of a future I know will come.
Dreaming of a life that I want to have.
Dreaming of baby I'll hold in my arms...
My son or my daughter, I'll love you forever! :)

Igår ikväll tog det för alltid att lyckas somna. Jag låg där i sängen med huvudet fullt med tankar och det kändes som traffik-kaos som krockade och gasade omkring där inne... Jobbigt...
Men så började jag drömma mig bort lite. La en hand på min mage och tänkte: Du kommer finnas häri i framtiden...
Och då lugnade tankarna ner sig. Det var som om allting bara förstod att även om den här längtan bränner hål i mitt hjärta och min själ varje dag, så kommer ändå min dröm att slå in. Jag ska få ett barn, kanske fler, i framtiden. Och bara framtiden kan säga när det blir.
Sen kan man ju alltid hoppas på att det är snart ! <3

Pratade med en kompis på msn nyligen. Vi har en ganska öppen relation med varandra, så därför vet han om mitt lilla dilemma. Jag berättade för honom idag att jag läst mycket om insemination, och han förslog att jag istället bara ska ha sex med någon kille! Men nja, det är ju lite riskabelt tycker jag!
1. Om man inte känner killen kan man ju råka ut för allt möjligt, sjukdomar, rykten...
2. Inte ens säkert att man blir med barn, och då lär man ju ångra sig något fruktansvärt!
3. Tänk om killen vill lägga beslag på barnet senare?'

Det är de sakerna som skrämmer mig. Men visst, det fanns en tid då jag ärligt funderade på att gå runt på krogen och ha sex med random killar. Men hur skulle det se ut? Förstår ärligt talat inte hur jag tänkte? Ska mitt barn ha en mamma med dåligt rykte? Nej, tack!

Insemination är därför ett alldeles utmärkt förslag. Inga problem med killar som inte duger, killar som bara är dumma i huvudet. Inga problem i framtiden med att killen ska försöka platsa som en bättre förälder. Det enda negativa är väl att barnet växer upp utan en riktig pappa, och lär undra varför. Men man får helt enkelt vara ärlig från start! :)

Jag tror knappt mina ögon/öron och allt sådant. Jag ber till högre makter att det inte är sant!
Hur dum i huvudet kan man vara egentligen?
Jag har förklarat, jag har berättat, sagt hur jag känner, och lagt ut mina känslor som jag annars aldrig gör för mina vänner. Och de totalignorerar mig, som om jag vore den som var dum i huvudet.
Bara för att jag inte är den där festprissen, som er, bara för att jag hellre slår mig till ro än lever livet på erat sätt, det är väl inget fel på mig för det!?
Det är inte bara jag här i världen som har tänkt såhär, och nu vet jag vilka jag kan lita på, vilka som verkligen är mina vänner. Och inte är det ni inte!
Idioter, det är vad ni är!!


Jag har läst mer om insemination nu. Och jag är tyvärr ganska säker på att åldersgräsen är på 22 år. Fan... Men då har jag i alla fall lite mer tid att studera. Och så kanske jag hittar den där killen. Är trött på att leta, så nu får han hitta mig. Vilket inte lär hända. Jag kommer vara oskuld tills jag fått mitt efterlängtade barn via insemination och är med i Ensam mamma söker!!! Haha, skämt o sido... :)

Jag har checkat upp lite priser när det gäller insemination. Hittar dessutom bara kliniker i Danmark, även då jag sökt för fullt efter dom i Norge också. Jag befarar att åldersgränsen dock ligger på 22 år, och det är två år över min önskeålder. Lite problematiskt, men vi får se.
Danmark har i alla fall tre kliniker som jag har läst om;
- Gaia - graviditetsklinik
- Storklinik
- Copenhagen fertility center
Jag har läst om priser och liknande, men vet inte hur de olika reglerna är på de olika ställena. Jag ska läsa mer om dem. Jag har blivit medlem på en hemsida, som heter familjeliv.se . Kanske funderar på att bli medlem på någon annan bebissajt. Kanske kan de hjälpa mig!

Nu ska jag i alla fall sträcka på mig och ge mig av!

Jag har spenderat hela morgonen om att läsa om insemination. Det betyder att man använder sig av donator sperma som en läkare/barnmorska sprutar direkt in i livmodern med en slang eller liknande. Detta för att man då ska bli med barn. Låter väldigt spännande.
Tråkigt nog får inte ensamstående göra det i Sverige, varför? Dålig stil tycker jag...
Men i alla fall så kan man åka över till t.ex. Danmark och göra det där, sålänge man har gjort en läkarundersökning i Sverige.
Jag ska fortsätta fundera över det här. Det låter som om det skulle kunna vara något för mig, men samtidigt så är det ett stort beslut att göra. Jag har i alla fall runt ett år till att fundera, innan jag måste kontakta dom i så fall.
Även om jag inte genomför det i slutändan så kan man åka till och prata med dom, då får man svar på alla frågor man inte kan läsa svar på, och kanske får en annan synvinkel på saker och ting.
Jag ska resa utomlands inom en snar framtid, så då får det bli efter det i så fall. Spännande!

Could this be the end of my missery?
Could this be the finall act?
Will I finally hold you for reall in my arms?

<3

...något som, jag faktiskt dröömt förut...

Jaa, inatt drömde jag som vanligt om min önskning. Att vara med barn.
I drömmen brukar jag få reda på att jag är gravid, eller så har jag redan en ganska skaplig bula där, och jag är lycklig på ett sätt jag aldrig varit lycklig på förut. Det är som om alla bekymmer släpper och jag känner att livet har fått en mening. Jag lever för att föda, älska och ta hand om det barnet... Men så inser jag plötsligt något.
Jag har ju inte haft sex!
Och då rasar hela drömmen ihop, börjar med att folk skrattar åt mig för att ha varit så dum och trott att jag var med barn. Jag skrattar med dom, men inom mig brister själen och hjärtat som så många gånger förr.
Så vaknar jag. Ligger kvar där i mörkret. Stirrar upp i mörkret, upp i ingenting...

... Drömmer och drömmer om den längtan som brinner, bränner hål inom mig som om djävulen skulla sticka mig... Blir jag straffad Gud, om du finns? Och om du inte finns, vad för högre makter styr över vad som händer? Styr man helt över sitt eget liv? Det går inte... Eller ... ?


:)

God kväll!
Hur tänkte jag egentligen? Nej, det är nog ingen som kommer läsa den här bloggen, men jag skapar den för att jag själv ska få skriva av mig. Få ut alla tankar på papper, så att de inte längre blandas i rena kaoset där inne i huvudet. Man behöver lätta sitt hjärta på ett eller annat sätt.

Hej! Jag är en till synes glad tjej på 18 år. Jag bor i en stad i Sverige och lever tillsammans med ett husdjur och en förelder. Jag lever ganska lyckligt. Tror jag.
Jag klarar skolan, har några framtisplaner och hoppas på ett bra jobb i framtiden. Men alla mina drömmar kommer gå i kras, om jag låter den största drömmen komma till liv.

Som mitt namn på bloggen resan avslöjat så vill jag alltså få barn. Jag vill sätta ett mirakel till världen. Detta har jag önskar så djupt sedan jag var bara 13 år, men inte kan jag få barn så tidigt, förstod jag gott och väl själv, så jag väntade, år efter år. Men ingen kille dök upp, nej. Istället sitter jag nu här, fem år senare. Oskuld, och med samma önskan gnagande inom mig som då bara började. Vad jag känner nu kan inte ens jämföras med vad jag kände då.
Då var det mer en pirrande, kittlande känsla av något otroligt vackert. Nu är det en brännande smärta då jag farar för att denna längtan inte kommer kunna gå i uppfyllelse.
Klart att jag kommer att få barn! ja, men problemet är att jag vill ha barn som ung. Jag vill bryta den där normen och skaffa barn enligt eget behov. Jag vill vara lite egoistisk, som folk säger. Jag fick tipset om insemination i Danmark av en kompis, men ska man våga det?
Jag har lite att göra först.
Jag ska gå klart gymnasiet och sedan resa utomlands på obestämd tid. Kommer hem när jag är runt 19, skulle jag tro. Sedan vill jag slå mig till ro, och få det där efterlängtade barnet...

Egoistiskt? Kanske. Men det är inte egoistiskt att ge mitt liv till ett nytt liv. Att tära på min kropp för att mitt barn ska få liv. Att ge och finnas där för det barnet...

Jag känner dessutom en konstig känsla att det barnet kommer bli en pojke...

Vad tycker ni, om det nu är någon som läser?
Ska jag följa mina egna drömmar, skaffa barn tidigt och bara leva lyckligt?
Eller ska jag vänta tills Mr. Right som inte verkar finnas dyker upp, (mot all förmodan) och leva med den här önskan begravd inom mig? Ledsen och fylld av sorg??


:)