Djupa önskingar!
God kväll!
Hur tänkte jag egentligen? Nej, det är nog ingen som kommer läsa den här bloggen, men jag skapar den för att jag själv ska få skriva av mig. Få ut alla tankar på papper, så att de inte längre blandas i rena kaoset där inne i huvudet. Man behöver lätta sitt hjärta på ett eller annat sätt.
Hej! Jag är en till synes glad tjej på 18 år. Jag bor i en stad i Sverige och lever tillsammans med ett husdjur och en förelder. Jag lever ganska lyckligt. Tror jag.
Jag klarar skolan, har några framtisplaner och hoppas på ett bra jobb i framtiden. Men alla mina drömmar kommer gå i kras, om jag låter den största drömmen komma till liv.
Som mitt namn på bloggen resan avslöjat så vill jag alltså få barn. Jag vill sätta ett mirakel till världen. Detta har jag önskar så djupt sedan jag var bara 13 år, men inte kan jag få barn så tidigt, förstod jag gott och väl själv, så jag väntade, år efter år. Men ingen kille dök upp, nej. Istället sitter jag nu här, fem år senare. Oskuld, och med samma önskan gnagande inom mig som då bara började. Vad jag känner nu kan inte ens jämföras med vad jag kände då.
Då var det mer en pirrande, kittlande känsla av något otroligt vackert. Nu är det en brännande smärta då jag farar för att denna längtan inte kommer kunna gå i uppfyllelse.
Klart att jag kommer att få barn! ja, men problemet är att jag vill ha barn som ung. Jag vill bryta den där normen och skaffa barn enligt eget behov. Jag vill vara lite egoistisk, som folk säger. Jag fick tipset om insemination i Danmark av en kompis, men ska man våga det?
Jag har lite att göra först.
Jag ska gå klart gymnasiet och sedan resa utomlands på obestämd tid. Kommer hem när jag är runt 19, skulle jag tro. Sedan vill jag slå mig till ro, och få det där efterlängtade barnet...
Egoistiskt? Kanske. Men det är inte egoistiskt att ge mitt liv till ett nytt liv. Att tära på min kropp för att mitt barn ska få liv. Att ge och finnas där för det barnet...
Jag känner dessutom en konstig känsla att det barnet kommer bli en pojke...
Vad tycker ni, om det nu är någon som läser?
Ska jag följa mina egna drömmar, skaffa barn tidigt och bara leva lyckligt?
Eller ska jag vänta tills Mr. Right som inte verkar finnas dyker upp, (mot all förmodan) och leva med den här önskan begravd inom mig? Ledsen och fylld av sorg??
:)
Hur tänkte jag egentligen? Nej, det är nog ingen som kommer läsa den här bloggen, men jag skapar den för att jag själv ska få skriva av mig. Få ut alla tankar på papper, så att de inte längre blandas i rena kaoset där inne i huvudet. Man behöver lätta sitt hjärta på ett eller annat sätt.
Hej! Jag är en till synes glad tjej på 18 år. Jag bor i en stad i Sverige och lever tillsammans med ett husdjur och en förelder. Jag lever ganska lyckligt. Tror jag.
Jag klarar skolan, har några framtisplaner och hoppas på ett bra jobb i framtiden. Men alla mina drömmar kommer gå i kras, om jag låter den största drömmen komma till liv.
Som mitt namn på bloggen resan avslöjat så vill jag alltså få barn. Jag vill sätta ett mirakel till världen. Detta har jag önskar så djupt sedan jag var bara 13 år, men inte kan jag få barn så tidigt, förstod jag gott och väl själv, så jag väntade, år efter år. Men ingen kille dök upp, nej. Istället sitter jag nu här, fem år senare. Oskuld, och med samma önskan gnagande inom mig som då bara började. Vad jag känner nu kan inte ens jämföras med vad jag kände då.
Då var det mer en pirrande, kittlande känsla av något otroligt vackert. Nu är det en brännande smärta då jag farar för att denna längtan inte kommer kunna gå i uppfyllelse.
Klart att jag kommer att få barn! ja, men problemet är att jag vill ha barn som ung. Jag vill bryta den där normen och skaffa barn enligt eget behov. Jag vill vara lite egoistisk, som folk säger. Jag fick tipset om insemination i Danmark av en kompis, men ska man våga det?
Jag har lite att göra först.
Jag ska gå klart gymnasiet och sedan resa utomlands på obestämd tid. Kommer hem när jag är runt 19, skulle jag tro. Sedan vill jag slå mig till ro, och få det där efterlängtade barnet...
Egoistiskt? Kanske. Men det är inte egoistiskt att ge mitt liv till ett nytt liv. Att tära på min kropp för att mitt barn ska få liv. Att ge och finnas där för det barnet...
Jag känner dessutom en konstig känsla att det barnet kommer bli en pojke...
Vad tycker ni, om det nu är någon som läser?
Ska jag följa mina egna drömmar, skaffa barn tidigt och bara leva lyckligt?
Eller ska jag vänta tills Mr. Right som inte verkar finnas dyker upp, (mot all förmodan) och leva med den här önskan begravd inom mig? Ledsen och fylld av sorg??
:)
Kommentarer
Trackback
